Det sägs – halvt på skämt, halvt på allvar – att man inte vet hur det är att vara förälder förrän man har två barn. Det har Julia Mjörnstedt och maken Emanuel Karlsten nu. Hur det är? Enklare, menar Julia.
– Jo, faktiskt. Det finns alltid någon som behöver en. Billie har alltid varit rätt så mammig, hon har ofta valt mig på något sätt. Nu när Frank är här och jag är mycket med honom har pappa-dotter-relationen blivit väldigt mycket bättre. Och om hon nu väljer mig är det liksom inget problem, eftersom Frank då behöver att Emanuel tar hand om honom.
– Vi som föräldrar är också mycket coolare nu; med första barnet var jag mer stressad, och vi hade en så klar bild av hur vi skulle vara som föräldrar. Sådant får man skrota så fort barnet kommer – det blir som det blir. Nu bryr vi oss inte om hur man ”ska” göra, utan gör det som är mest praktiskt. Till exempel sover Frank och jag just nu i ett rum, och Emanuel och Billie i ett annat. På så sätt slipper de bli störda på nätterna, och Emanuel kan vakna tidigare och ta hand om Frank, så att jag kan ta lite sovmorgon. De här småbarnsåren är en extremt kort period i livet, så då är det klokt att göra det som är mest praktiskt, tänker vi.

Mellan kärlek och dödsångest

När paret hade kommit hem från BB med dottern Billie låg Julia en kväll och grät i sängen. ”Vad är det?”, frågade Emanuel. Snyftade fick Julia fram svaret: ”Tänk om hon blir mobbad i skolan”.
– Han bara tittade på mig och sa: ”Hon är två dygn, Julia. Vi kanske kan ta det lite längre fram.” Och det har han rätt i såklart. Jag oroar mig rätt så mycket. Samtidigt vet jag att mycket går att påverka, men känner också en maktlöshet och litenhet inför det som jag inte kan förändra. Min tröst är att jag får vara med och rusta den här lilla personen till att bli en vettig människa som kan skydda sig själv mot mycket av det onda här i världen.
– Att bli förälder är mycket mer än vad jag kunnat föreställa mig; inga känslor är lagom, för ett barn är inte lagom, det är kärlek så stark att du blir illamående, och det är skräck och dödsångest i nästa sekund. Det är extra allt och allt är så äkta.

Undrar över strecket

Julia berättar att hon har en ”sjuklig relation till tid”. Hon är skrämmande medveten om att de där stunderna av lycka snabbt kan förändras. Det har hon själv upplevt; för tio år sedan fick hon beskedet att hon hade tjocktarmscancer. Idag är hon friskförklarad, men ärret över magen finns kvar som ett minne.
– Att jag har haft cancer blir mer och mer avlägset för mig, men nu börjar Billie komma i en ålder då hon frågar om det där strecket på magen, och då väcks det såklart till liv. Som tur är är det så odramatiskt med barn. Billie frågar och jag förklarar att jag var sjuk och hade dumma saker i magen, och att doktorn har tagit bort dem. Och hon säger bara: ”Aha, okej, vad bra.” Det är klurigare när hon frågar vad som händer när man dör, särskilt när jag själv har dödsångest till och från. Och den cancerform som drabbade mig är ärftlig, så mina barn kommer få göra tarmundersökningar från 16 års ålder. Så det där finns alltid med.

En dag för att behålla platsen

Att spendera tid med sina barn är viktigt för Julia. Oerhört viktigt. Hon beskriver hur hon inte skulle sätta någonting före dem; karriären och jobbet har halkat ner på prioriterings-ordningen sedan hon blev mamma.
– Jag tycker verkligen att det är kul att vara med mina barn, och jag vill ägna så mycket tid som möjligt med dem. Därför är det självklart för mig att Billie ska vara hemma med Frank och mig på dagarna, istället för att gå i förskola. Jag dömer inte hur andra gör, men jag tycker att det är jättekonstigt att först ha lyckan att få barn, och sedan välja att bara träffa dem tre timmar av dygnets vakna timmar. Det är sjukt att vi ska jobba så mycket; sex timmars arbetsdag kanske inte vore så dumt.
– Billie började i förskola efter vår föräldraledighet, men när Frank föddes valde vi att hon skulle vara hemma istället. Då fick vi veta att man förlorar platsen om barnet inte är där på två månader. Så i förra veckan fick hon gå dit en dag, för då börjar en ny två-månaders-period. Så hon kommer att gå en dag varannan månad. Exakt hur länge jag kommer att vara mammaledig med båda barnen den här gången vet jag inte. Men om jag får välja: tills de är 18 år (skratt).

Skönt hänga med vuxna

När Julia var mammaledig bara med Billie hade hon flera vänner som hade barn i samma ålder, men den här gången är det annorlunda: med Billie hemma måste hon vara mer aktiv – och se till att hitta andra föräldrar att umgås med.
– Jag har hittat folk genom Rulla vagn, och vi har startat en egen mammagrupp. Det är ett väldigt, väldigt bra initiativ! Att få barn är härligt, men jag vet alltför många mammor och pappor som har blivit superdeppiga av det, för att de verkligen bara har suttit hemma. I längden är det ju inte superkul att bara umgås med en under-ett-åring hela dagarna. Det är skönt att få hänga med andra vuxna också.