Vänner utan barn som skickade mer eller mindre skämtsamma artiklar om att aldrig få sova och vinka adjö till allt skoj för alltid, eller bloggkollegor som är lyckliga mödrar till perfekta bebisar (som självklart sover 12-timmarspass). Livet efter graviditeten verkade inte bjuda så många alternativ, märkte Tess Montgomery när det var dags för henne att bli förälder.
– Antingen var det roligt och fantastiskt i bubblan, alla mår bra och bebisen är gullig och sover. Eller så får man aldrig sova, du kommer inte ha någon karriär att tala om igen och är i princip en slav för ditt barn resten av livet. Det är två extremer, säger Tess, som i september förra året blev mamma till sonen Ace.

Tog lång tid bli gravid

Tess och hennes man Garth hade varit tillsammans i åtta år, och gifta i tre, när de bestämde sig för att det var now or never på barnfronten.
– Vi hade tänkt att runt 34-35 var en lagom ålder att få barn, så vi hade tid att ägna oss åt karriären lite innan. Och plötsligt blev jag 34, och kände hjälp! Vi satte oss ner och kom fram till att om det inte blir nu, så blir det kanske aldrig. Så beslutet togs mer på grund av ålder, än av att det kändes extra rätt precis då, säger Tess.
Men det hände inte så snabbt som de hade tänkt. I ett år försökte paret, och blev mer och mer desperata. Oron började gro att något var fel. En oro som hon snabbt förstod att hon inte var ensam om, på bloggen luftade hon idén om att starta en Facebook-grupp där kvinnor som går igenom samma sak kan stötta varandra. Sagt och gjort, gruppen Framtida föräldrar rullar fortfarande, och har genererat stöd och vänskap för många.

Men så – två veckor efter att Tess gick ut på bloggen och ärligt berättade om hennes och makens försök att bli gravida, så plussade de äntligen. De skulle bli föräldrar.

Men efter förlossningen då?

Mitt i alla försök hade förväntningarna på själva föräldraskapet fått stå tillbaka, som för så många andra hamnar det stora fokuset på de kommande månaderna.
– Det var så mycket fokus på graviditet och förlossning, att man nästan inte tänkte något på bebisen. Graviditeten var som ett marathon, man skulle komma i mål och vinsten var bebisen.
Efter en utdragen igångsättning som efter 25 timmars smärta slutade i ett kejsarsnitt, kom äntligen sonen Ace. Det där diffusa som låg bortom graviditeten tog sin början. Och det var varken rosa, fluffigt eller särskilt skimrande.
– För mig var det inte sömnen som var det stora problemet, som man hade fokuserat så på. Jag är van vid att vara självständig och kunna göra vad jag ville när jag ville, och var inte beredd på att bli så låst. Och inte bara låst till hemmet utan till ett ställe, i soffan. Innan Garth gick till jobbet fick han ställa ut allt inom armlängds avstånd. Jag hade aldrig mer än en hand ledig, och det var bara när bebisen sov, berättar Tess.

Kaos den första tiden

Precis som så många andra tänkte Tess att “det blir säkert inga problem, visst får man sova lite mindre, men man kan väl sova i kapp på dagarna.” Men om barnet inte sover på dagarna då? Om man inte kan lägga ifrån sig bebisen ens en sekund?
– Tredje dagen jag var ensam med Ace så lyckades jag i alla fall resa mig upp från soffan, bara det var ganska jobbigt på grund av snittet, bebisen låg över axeln, och så kräks han en jättespya ner över min rygg och på golvet. Då kommer förstås hunden och ska äta upp spyan. Så jag står där, i morgonrock, smutsigt hår, ett bröst bart, bebis över axeln, bredbent över en stor spya som hunden försöker äta upp. Så stod jag och grät när Garth kom hem. Det var min stora breakdown-dag.

Gav sin ocensurerade historia på bloggen

Drygt tre månader efter den dagen gav Tess sin version av föräldraskapet på bloggen, och den är varken en skräckhistoria eller en bubblig dröm – det är en ärlig bild om hur främmande en nyfödd bebis kan kännas, hur ont det kan göra att amma och ansvaret att vara den som har det yttersta ansvaret för den där söta, men hjälplösa och obekanta, lilla snigeln som landat. “För mig var det varken rosa eller skimmer, det var mest förvirrande. Ace kändes som världens största Tamagotchi och jag var helt livrädd över att göra något fel eller att något skulle hända honom.” skrev hon, och fick fantastisk respons från läsare som kände igen sig.
– De tre första månaderna är skitjobbiga. För mig var det ingen extrem förälskelse från början, man får knappt ögonkontakt och det finns inte så mycket att lära känna. Om jag hade vetat att det är okej att känna så i början, att det tar en stund för dem att utveckla en personlighet, då hade det varit lättare. Jag fick bara klyschorna. Vi måste vara ärliga mot varandra som mammor, och våga säga: det här var inte alls kul, utan att bli stämplad som deprimerad, eller som en dålig mamma.

Många är rädda för kritik

Just rädslan för att omgivningen ska tro att man inte älskar sitt barn, är en missnöjd förälder eller drabbats av en förlossningsdepression tror Tess är en stor anledning till att många nyblivna föräldrar inte vågar prata om känslorna under den första tiden.
– Vi är så rädda för att misslyckas. För att få kritik och för att bli stämplade som dåliga föräldrar. Det är extremt blottande att säga att något är jobbigt. Och folk blir så arga – vissa tycker att man borde vara glad för att man ens kan få barn. Men man måste få säga att man tycker det är jobbigt, och ge sig själv en break.

Många bloggare vågar inte vara privata

För någon som som dessutom bloggar på heltid, har 20 000 läsare och över 28 000 följare på Instagram, är pressen på att visa upp en vacker fasad kanske ännu större?
– Många som bloggar känner nog att de måste visa upp ett perfekt och glassigt liv, annars förlorar de följare. Dessutom finns det många troll. Det gör att många bloggare som får barn stänger av det privata och fokuserar på det som inte är så personligt, av rädsla för påhoppen som man vet kommer att komma. Sedan tror jag också att man är rädd för kritiken från andra mammor, det kan vara väldigt hårda tongångar, säger Tess.

Om man som läsare vill ha ärliga historier, då får man inte skrämma bort dem som vågar dela med sig genom dömande kommentarer eller påhopp, poängterar Tess, och menar att visst har hon säkert förlorat några läsare som uppfattar henne som negativ, eller som inte är så intresserade av småbarnslivet.
– Men jag har även vunnit några mammor!

Tess Montgomerys 3 bästa tips till nyblivna föräldrar:

1. Ta hjälp! Oavsett vem det är, Mamma, syskon, farmor, vänner, främligar ... Se till att inte ramla i "duktiga flickan" fällan och försöka göra allting själv. Det är okej för den lilla att sitta hos någon annan i tio minuter medan du duschar eller bara ligger stilla och tittar i taket en stund.
   X
2. Att vara mamma är en lagsport! Hitta andra mammor med barn i ungefär samma ålder och umgås så mycket ni bara kan. Det är mycket roligare att sitta i soffan och amma när man är fler och kan snacka lite samtidigt. Om ni inte får till en träff så är högtalartelefonen din bästa vän.
   X
3. Kom ihåg att det blir bättre! Sex veckor är det första stora målet då kaoset lugnar ner sig lite. Vid tre månader känner man "jag klarar det här", vid sex månader "det här är riktigt kul" och efter ett år ska man visst känna att man kan tänka sig en nummer två ...