Att bli en ung mamma har aldrig lockat Frida Ramstedt, men när maken Niklas och hon väl hade gift sig, bestämt sig för köpa hus, kände sig mätta på karriär-racet och parlivet utan barn, då var hon peppad och nyfiken på att försöka bli gravid.
Det var semestertider, och Frida förberedde sig enligt konstens alla regler: träning, bra kost, folsyratabletter – och inget vin på hela sommaren. Mot slutet av sommaren tog hon ett test. Inget plus på stickan. Negativt. Inte gravid.
– Jag blev så ledsen, knäckt faktiskt, tänkte ”Skit också, det gick inte”. Niklas var mer sansad och: ”Det tar tid, vi tar nya tag – nu går vi ut och käkar middag ikväll.” Och det gjorde vi, och jag tog några tröstglas. Men dagarna efter, när vi hade kommit hem från semestern, kändes det konstigt, så jag gjorde ett nytt test. Och det var positivt! Jag kände ”Nej! Eller jo! Hurra! Men… Vad har jag gjort?”. Jag som hade ätit bra och skött mig exemplariskt hela semestern – och så gjorde mig bort mig precis innan målsnöret … Det kändes så retligt.

Förberedd som en duktig flicka

Vi snabbspolar fram till den beräknade födelsedagen, och så lite till, och ännu lite till. Frida gick över tiden och fick åka på sjukhuset på kontroll varannan dag, men allt såg bra ut så det var bara att åka hem och fortsätta vänta. När hon var 42+4 beslutade man att sätta igång förlossningen.
– Och då gick det snabbt, det blev ingen direkt upptrappning med värkarna. Och det gjorde så FÖRBANNAT o-n-t, jag kan inte ens … nej, det går inte att föreställa sig eller förklara … och det kom från ingenstans, säger Frida. Jag hade verkligen förberett mig på förlossningen, som en duktig flicka, och hade plöjt massor av böcker, gått kurser, läst hundratals förlossningsberättelser och sett varenda avsnitt av den där TV4-serien, Barnmorskorna. Jag hade förstått att det inte riktigt går till som i amerikanska filmer, där vattnet går och sedan ploppar barnet ut. Jag visste att det kunde bli komplikationer, och att man inte hade någon barnmorska på rummet hela tiden. Men det här hade jag inte riktigt väntat mig. Jag fick fruktansvärda pinvärkar och blev chockad av kraften.

Slappnade av efter skrik

Det skulle ta ytterligare 36 timmar av värkarbete innan Max till slut kom ut. Minnena och detaljerna är många, men de flesta har Frida förträngt.
– Hans hjärtljud gick ner så jag fick vänta lite innan jag fick epiduralen. Jag hann dock inte ”njuta” av ryggbedövningen särskilt länge när jag väl fick den. För plötsligt tillstötte ytterligare komplikationer och då blev det bråttom för att få ut honom, och läkarna fattade beslut om ett akutsnitt. Jag var så trött och utmattad vid det laget att jag bara ville få ett slut på smärtan. Att då hamna på ett operationsbord med allt vad det innebär var såklart en pärs i sig. Först när jag förstod att han var ute, och jag hörde att han skrek, kunde jag verkligen slappna av. Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag fick se Max för första gången. Jag vet att jag tänkte: ”Är det så du ser ut, du som har varit därinne hela tiden?” Efter förlossningen var jag rätt så skärrad. Jag minns det som en förjävlig förlossning, den var hemsk, men jag kände verkligen hur jag var i trygga händer.

Ett nödvändigt ont

I april 2017 föder Frida parets andra barn – Max kommer att få en lillebror. Med Max i magen följde Frida varenda utvecklingssteg i en app, och hade stenkoll på storlek och vikt. Den här gången är det annorlunda.
– Nu är jag mycket mer inriktad på slutresultatet, säger hon. Jag skulle ljuga om jag sa att jag ser fram emot förlossningen, det gör jag verkligen inte. Den måste bara göras, det är så jag ser det. Inför den här förlossningen har jag fått möjlighet att gå på aurora-samtal, där man tillsammans barnmorska och läkare går igenom förlossningsberättelsen, och lägger upp en plan för att det som hände inte ska hända igen. Det har varit krävande, men också en stor hjälp. Och utöver det har jag haft svårt att känna glädje i att följa bebisens utveckling i varje steg. Jag vill bara att allt ska gå bra, och att vi ska få en frisk bebis när han är på rätt sida kroppen.

Förvirrad av alla råd

Väl hemma med Max i radhuset i Kungsbacka mötte familjen nästa utmaning: att sätta gränser. Vänner och familj ville mer än gärna välkomna nytillskottet. Och också gärna komma med goda råd.
– Den första tiden efter förlossningen var också rätt mycket upp – och ner, upp – och ner. Efter att ha född med akutsnitt var jag skör och hade ont. I början kunde kunde jag varken lyfta Max eller ta mig ur sängen utan hjälp. Vi tog också emot besök alldeles för tidigt och alldeles för ofta. Det är ju inte det att man inte vill träffa sina nära och kära, men med nästa barn kommer vi att sätta tydligare gränser för att vi som familj som få tid att återhämta oss. Nu är jag också mycket tryggare i min roll som mamma; jag har lärt mig att man inte måste lyssna på alla råd och ängsligt försöka vara alla till lags. Det är lätt att bli förvirrad, och glömma bort att alla föräldrar är den bästa föräldrarna för sitt barn – du känner ditt barn på ett sätt som ingen annan gör.

Vill komma hem

Att bli förälder är förmodligen livets största förändring. Eller som Frida säger: ”Det är en helt ofattbar omställning, som vänder upp och ner på precis allt." Men hur?
– Sedan han dök upp i vårt liv har jag omprioriterat allt. Jag skäms inte längre för att tacka nej eller välja det som är bäst för mig och min familj – utan att behöva förklara mig! Det låter säkert flummigt för vissa, men jag tror att många andra prestationsprinsessor kan känna igen sig. Det är en enorm lättnad. Dessutom har jag blivit mer fokuserad. När jag väl avsätter tid för jobb då går det undan; jag får mycket mer gjort än tidigare, eftersom för att jag nu vet att tiden är räknad på ett annat sätt.

Fortsätter med förskola

Som mammaledig med Max försökte Frida kombinera mammaskapet med bloggande och jobb. Det funkade okej när han sov mycket och ofta, men sämre när han började gå vid 8 månaders ålder och dessutom bara sov en gång – istället för två-tre gånger – om dagen.
– Den här gången kommer jag definitivt att vara ledig mer än med Max, men ändå hålla liv i bloggen förstås. Från maj till september är jag helt ledig. Max kommer att gå i förskolan de timmar han får; han lär sig massor där, trivs jättebra och ska givetvis få fortsätta att träffa sina kompisar varje dag, så det känns självklart. Och den nya bebisen ska ju få sin uppmärksamhet och tid. Den här gången vill jag verkligen vara mammaledig, jag känner att jag vill ha revansch; med Max valde jag ofta att jobba istället för att vila. Den här tiden då du är 110 procent förälder, den är så kort, så jag vill verkligen ta vara på den nu. Det kan ju vara en rätt så behaglig tillvaro att vara mammaledig om man sänker kraven på sig själv. Och det blir också en inskolning i rollen som förälder: vem och hur är jag som mamma, liksom?

Haft sönder två apor

Som Sveriges största inredningsbloggare med ett stort designintresse behöver Frida och Niklas såklart anpassa en del i det egna hemmet, även om de valt en enklare väg under småbarnsåren med ett lättskött radhus.
– När Max började gå fick vi ändå rensa hela huset och plocka bort allt som var löst i hans räckvidd. Jag hade varit kaxig och sagt att man inte skulle anpassa livet efter barnen, men det fick jag äta upp under en period. Men efter ett tag kunde vi ställa tillbaka grejorna igen, så det var ingen större fara. Man måste komma ihåg att inget är för alltid i ett barns utvecklingsfaser. Det är så lätt att få panik och tänka ”Ska vi alltid ha det såhär nu?”. Och visst blir man ledsen när älskade saker går itu, det måste man få bli. Max har haft sönder två av mina Kay Bojesen-apor och jag grät lika mycket av frustration båda gångerna. Men det är ju bara prylar, det hade varit hundra gånger värre om Max hade ramlat in i ett marmorbord, det vore oåterkalleligt; en apa kan man ju laga.