Emelie är medveten om att missfall är vanligt, vanligare än man tror.
– Men i mitt fall hade jag inte ens tänkt tanken att det skulle kunna drabba mig. Jag tog för givet att allt skulle gå vägen den här gången också. Glädjen över att vänta barn nummer två var total. Jag var på inskrivning hos barnmorskan, vi bokade in tider för kommande besök och ultraljud. Jag kände mig så redo, förberedd och taggad.

Barnmorskan konstaterade missfall

Tio hela veckor plus några dagar hann gå. Det var sista dagarna på semestern och Emelie och hennes man hade precis berättat för sina familjer att de väntade barn på nytt.
– Samma kväll upptäckte jag några blodfläckar i trosan. Men jag tänkte att det inte var någon fara så länge det inte var någon stor mängd. Det är ju vanligt att blöda lite i första trimestern.

Men efter två dagar ökade blodflödet, så Emelie kontaktade sjukhuset och pratade med en barnmorska som bekräftade att det var ett missfall. Hon fick rådet att ta värktabletter, försöka sova och ha någon vid sin sida hela tiden.
– Efter samtalet var det som att kroppen tryckte på en knapp och gjorde sig av med allt på cirka sju timmar. Det var den värsta natten jag någonsin upplevt. Morgonen efter kände jag mig totalt tom. Tårarna bara rann. Allt var förlorat.

Frågan man ställer sig är självklart varför? Kunde jag gjort något annorlunda?

Kände sig ensam

Emelies man fanns vid hennes sida och stöttade henne under hela natten.
– Men just då kände jag mig så galet ensam. Frågan man ställer sig är självklart: "Varför?" Kunde jag ha gjort något annorlunda som förhindrat missfallet? Jag vet att det inte var så, inget jag åt eller drack påverkade det som skedde. Det var kroppen som tog beslutet. Med största sannolikhet var det ett kromosomfel som fick kroppen att stöta bort fostret. Så här i efterhand är jag tacksam för det, jag hade inte velat ta beslutet i ett senare skede.

Sedan var semestern slut och Emelies man började jobba.
- De första dagarna ställde min familj verkligen upp med hjälp och stöttning. Vår son skulle börja inskolning på förskolan och för mig betydde det mycket att vardagslivet flöt på. Det skingrade tankarna.

Det är viktigt att få sörja och prata om ett barn som inte kom.

Berättade tidigt för familjen

En av anledningarna till att vi pratar så lite om missfall tror Emelie är att det känns som ett misslyckande, trots att det är något kroppsligt som vi inte kan styra över.
– Det är sorgligt och jobbigt men desto viktigare att vi pratar om det, både för att få bort känslan av misslyckande och för att man ska slippa känna att man är ensam om att drabbas.

Att berätta tidigare om sin graviditet tror Emelie kan vara en väg för att lätta på tabut.
– Vi tog beslutet att berätta tidigt för familjen och de närmaste. När missfallet var ett faktum betydde deras stöd otroligt mycket. Det är viktigt att få sörja och prata om ett barn som inte kom.

Hennes råd till andra som drabbats är tydligt:
Håll det inte för dig själv utan prata om det istället för att låtsas att allt är bra. Be om råd från din barnmorska kring hur du ska göra för att minska oron och tänka positivt inför nästa graviditet. Jag kommer definitivt att berätta det tidigt när jag blir gravid igen.

TIPS! Läs vår artikel om expertens svar på 10 vanliga frågor om missfall