De flesta småbarnsföräldrar får nog höra både en och två gånger hur viktigt det är att sätta gränser för barn. Trots allt prat kan det kännas ganska luddigt - vad innebär det egentligen?
– Ibland pratar man om gränsdragning som om det handlar om att barn ska sättas på plats och inte alltid få som de vill. Men när vi psykologer pratar om det så handlar det mer om att vägleda barn med strukturer, säger barnpsykolog Malin Bergström.

Tre olika kategorier av gränser

Man kan säga att det det finns tre olika situationer där gränser, eller vägledning av vuxenvärlden, behövs:

• Den första handlar om barnets säkerhet. Man får inte springa rakt ut i trafiken, och man får inte slå lillasyster i huvudet med en träbil. Den här typen av gränser måste gälla, och är inget att kompromissa med.
• Den andra kategorin handlar om att barnet ska fostras till en social person. Man måste lära sig att inte tränga sig före i kön, att dela med sig, att vänta på sin tur – saker som i längden är bra för barnet att känna till och förstå.
• Den tredje typen av gränser handlar mer om hur man själv vill ha det som förälder, kanske vill vi att barnet ska vara fint klädd på öppna förskolan och inte ha valt utstyrsel efter eget huvud, eller så vill vi kunna ha en fin glasvas framme för att man tycker om när det är fint hemma, trots att man har en tvååring.

De tre kategorierna har olika betydelse.

– Den första handlar om grundläggande föräldraansvar, den andra handlar också om barnets väl, att barnet ska bli en person som kan bli omtyckt av andra även utanför familjen. Den tredje typen av gränser är mer lull-lull, säger Malin Bergström.
Tricket är att stryka nedifrån i priolistan i kategori nummer tre, kort sagt. Om man är i en period där det är mycket bråk och trots, så kan det vara en bra idé att plocka bort den där glasvasen ditt barn alltid vill leka med eller låta Batmandräkten vara på även på förskolan.

Naturliga gränser från dag ett

När ska man då börja tänka på det här med gränserna och hur vi vägleder våra barn? Egentligen är det något du gör hela tiden med din bebis, även omedvetet. Det handlar om allt ifrån att vi släcker ner för natten för att ge barnet en dygnsrytm, till att fånga och locka tillbaks bebisens blick för att prata och få ögonkontakt. I princip från dag ett visar vi bebisen hur saker och ting hänger ihop. Du har redan börjat att göra jobbet – det kan vara en skön tanke att ha i huvudet när ettåringens tallrik flyger i golvet och man känner att “nu måste vi börja sätta gränser!”

Omfamna tjatet!

Vid ungefär ett års ålder brukar barnets egna vilja bli starkare, och även motsättningarna mellan barnets vilja och ens egen. Och framför allt börjar man bli ganska trött på att höra sitt eget tjat, det är nej, nej och åter nej hundratals gånger om dagen. Hur ska man sätta gränser, och fortfarande ha en någorlunda harmonisk stämning hemma?
– Man känner kanske att man vill vara snäll, inte kränka barnets känslor eller kväva upptäckslusten. Barnet kanske protesterar i stunden, men som förälder måste man vila i att man vet bäst. Du måste kunna säga ´jag hör att du inte vill, men nu gör vi såhär´. Dessutom lär sig barn av repetition och imitation, så tjatet kan vara ganska ansvarsfullt, säger Malin Bergström, och tillägger:
– Om man tror att man ska kunna styra upp saker en gång och sedan ska de hålla, då kan man lika gärna lägga ner. Detta håller man på med tills barnen är vuxna. Och du har inte misslyckats bara för att din unge drar en spade i huvudet på någon annan på förskolan. Allt ingår i ett barns utveckling.
Så omfamna tjatet, tänk på dig själv som den vägledare ditt barn behöver och framför allt – plocka undan den dyra glasvasen ett litet tag!